När GDH´n avlades fram var den en ”folkets hund”. Bönder och arbetare hade inte råd att hålla flera hundar och därför skulle kunna fungera, inte bara som duktig stående fågelhund utan också som duglig och villig apportör, vid jakt på fält, skogs och sjöfågel samt hårvilt såsom hare och kanin.

Även i dag skall hunden kunna användas vid dessa typer av jakt.

Till skillnad mot de flesta andra stående fågelhundar arbetar GDH´n med nosen tämligen lågt då den söker. Denna egenskap, i kombination med dess lugna och metodiska arbetssätt, samt utmärkta näsa, gör den också till en skicklig eftersökshund vid jakt på klövvilt.

Under senare år har flera hundar av rasen blivit godkända och upptagna i det Danska schweisshund registret.

I detta register får endast hundar och förare som testats och funnits lämpliga finnas med.

Alla eftersök i Danmark måste, enligt lag, göras av dessa ekipage.

Vid jakt på fält och skogsfågel arbetar GDH´n lugnt och koncentrerat. Större delen av arbetet sker med nosen tämligen lågt.

Under hela arbetets gång skall hunden hålla god kontakt med föraren och villigt följa de kommandon denne ger. Hunden skall jaga för sin ägares och inte för sin egen skull.

Rasen skall anpassa sitt arbete efter storleken på jaktmarken. Även om söket i grunden är relativt kort, skall föraren kunna dirigera hunden så att söket blir både vidare och djupare, detta utan att skapa osäkerhet och oro hos hunden.

Viljan att hålla kontakt får aldrig yttra sig som osäkerhet och bundenhet till föraren. Detta är mycket otypiskt för rasen.

En GDH som arbetar skall utstråla lugn, säkerhet, beslutsamhet och mod.

Den får aldrig upplevas som hetsig eller orolig i terrängen.

Viss iver direkt vid jaktens början, speciellt hos unga hundar, får man ha överseende med.

Hunden skall dock snabbt komma in i arbetet och lösa sin uppgift utan att skapa onödig oro i markerna.

Att rasen redan från början var en ”grovarbetare”, som skall fungera vid olika typer av jakt i olika terränger, visar denna beskrivning av rasen som Christian Bansen (läs mer om honom i rasens historik) gav i svar till en man som i en tidningsinsändare undrar varför man vill ha en så grov och långsam hund när det nu finns lättare och snabbare hundar att tillgå.

(Han syftar på de vid denna tid så populära Engelska raserna samt Kh. Vorsteh.)

” Den kan användas till allt. Den kan jaga i vass, vatten, sly, buskage och skulle det finnas behov att jaga rovvilt går den på allt. En GDH har tex. avlivat en utter på nio kilo. Det är något den moderna korthåriga Vorstehn inte kan klara.

Stort sök har den inte, men det är inte alla som har behov av de moderna, flygande hundarna.”

( Ur tidningen Jagt og fiskeri, Maj 1939).

Av samma anledning väljer många ännu i dag att jaga med rasen.

En typisk jägare som väljer GDH är en man eller kvinna som njuter av att se sin hund i arbete, som inte har bråttom och som framförallt ser jakten som en totalupplevelse. En kombination av avkoppling blandat med jaktens spänning och samarbetet med en ytterst pålitlig, skicklig och samarbetsvillig hund.

Som avslutning ett litet referat från ett jaktprov som avhölls i Klintholm, Danmark år 1906.

Hunden det handlar om heter Bob och hans start vid detta prov var den andra starten någonsin av en GDH på jaktprov.

Domarens utlåtande om Bob sammanfattar mycket väl hur en GDH skall arbeta på fält.

”Den har rasens alla fel och förtjänster. Dess rörelser var långsamma, dess gångart helst trav, och när den fann vittring, började den att utreda denna med nosen tätt mot marken. Men näsan var god, och den släppte inte vittring eller spår, den en gång fått fatt i. Den fann snabbt en fasan i betorna, och när fågeln sköts, apporterade den vackert. Det är en hund som det helt avgjort kan skjutas mycket vilt för, speciellt då dens dressyr var i ordning, men den saknade fart och stil i söket.”

© Kennel Nei´s